Konstkritikern Emmanuel Iduma hittar en väg ut ur en pandemisk rutin genom ett besök på Yemisi Shyllon Museum of Art i utkanten av Lagos.
Efter nästan sju år utomlands återvände jag hem till Lagos i december 2019. Tre månader senare, på grund av COVID-19-pandemin, meddelade den nigerianska regeringen att man skulle stänga ner området. Staden blev otillgänglig i nästan sex månader. Delar av staden som normalt sett var kakofoniska av otåliga bilisters tutande och shoppingsugna människor, blev det tyst och oroligt. Mat kunde bara beställas på plats; på restauranger runt om i staden stod borden staplade i mörka hörn. Till och med den aldrig sinande strömmen av byggnadsarbetare försvann och de tomma, obearbetade byggnaderna verkade hemsökta.
Under dessa månader mindes jag ofta de nöjen som jag hade tagit för givet som författare och adjungerad professor vid School of Visual Arts i New York, nämligen de täta besöken på museer och gallerier. Jag kände en tydlig känsla av att leva i en tid utanför tiden, som om den version av mig själv som plötsligt fanns i Lagos var oförenlig med den jag hade varit någon annanstans.
Den årliga konstmässan ArtX öppnar igen i slutet av 2021 på Federal Palace Hotel Lagos © BENSON IBEABUCHI / AFP / Getty Images
Konstscenen som blev digital i Lagos
Men snart nog blev jag nöjd med att vara i Lagos utan att se konst, en aktivitet som plötsligt kändes onödig i en tid av existentiella, virala hot. Även när saker och ting började återgå till det normala och gallerier och konstutställningar återigen gav tillträde, begränsade jag min erfarenhet till att bläddra från min datorskärm. Jag tillbringade timmar med att klicka mig igenom 2020 års upplagor av ART X Lagos och LagosPhoto Festival, som båda, även om de var kontinentala till sin omfattning, var helt virtuella.
En dag i början av oktober 2021 hittade jag mig själv på webbplatsen för Yemisi Shyllon Museum of Art, ett nytt privat museum i utkanten av Lagos. Jag undrade om dess samling – ett brett utbud av verk som spänner över flera epoker av nigeriansk konst – kunde vara den perfekta återintroduktionen till konsten i den stad som jag nu kallade hem. På morgonen för min resa hade Lagos gator återfått sin livskraft från före pandemin.
Lagos, som vanligtvis svämmar över av liv och buller, blev tyst under COVID-19:s många månader av låsningar © Joshua Oluwagbemiga
Den slingrande vägen till Yemisi Shyllon Museum of Art
Tjugo minuter in i min nittiominutersresa, när jag närmade mig stadens utkant, försvann trafikljusen och gav plats för fria korsningar där det krävdes lika mycket tålamod som djärvhet för att ta sig förbi. Dessa förorter dominerades av inhägnade samhällen. Stora ingångar med portar bar namnen på de stora minibostäderna: Diamond Estate, Crest Estate, Beachwood Estate. På andra ställen annonserade gigantiska reklamskyltar om de kommande gated communities och om de oerhörda summor som krävdes som depositioner för att köpa in sig. Fotgängarna fortsatte och skyndade sig över gatan före den mötande trafiken. Jag var överväldigad, med tanke på all den tid jag hade tillbringat inne. Men det var också en glädje att köra längre genom Lagos än vad jag gjort sedan jag återvände. Varje centimeter av de drygt 40 kilometerna kändes som en belöning för det föregående årets plågsamma avskildhet.
Och sedan sa min navigationsapp att jag var femton minuter från Pan-Atlantic University, där Yemisi Shyllon-museet ligger. Kartan visade att jag måste vända någonstans framöver, men överallt där jag tittade såg det ut att vara under uppbyggnad – Lagos är en stad som ständigt byggs. En man i byggnadsväst föreslog att jag skulle ta mig fram till fots, eftersom det var omöjligt att köra in till universitetet med tanke på var vi stod och hur vägen såg ut.
